Så länge sedan är det jag åkte upp till sjukhuset och våning 11 med pirrande nyfikenhet kroppen.
En resa som hos de flesta (tack o lov både Bora och Systeryster) börjar med operationsdagen, sedan kommer vilodag med lite sipp och så dag 3 med fritt flyt och hemgång.
Men inte för mig.
Bora har under dessa dagar/veckor skrivit sin dagbok här på bloggen men med 'hänsyn' till vad som skedde för mig och då hon inte direkt kunde svara på ev frågor så har hennes inlägg legat vilande.. jag stoppar in dem nu så kika in dem nedan.. massor av intressant läsning från Boras dagar hemma efter op.. (som jag själv ska läsa så snart det här inlägget är 'ute')
Mitt strul då?
Jo jag blev ju Opd samtidigt som tjejerna och förutom magsäcken så vred de kameran runt och studerade och tog prover på min cysta. Inget större ingrepp, men det lämnade ett 'möljande' i magen som fortfarande finns kvar 2 veckor efter.
Jag låg sedan på uppvaket och lurpassade på Bora när hon kom ned efter sin op. Blev till en början en lugn natt innan min hosta gav mig smärta i magen (nere vid stockarna dock, inte magen!) Smärtstillande in.
Upp på rummet några timmar efter Bora (tror jag.. ALLT är väldigt blurrigt och dagarna flyter ihop)
Medan jag sedan låg i sängen och mådde konstigt så var tjejerna redan på benen och sippade vatten. Minns att jag var så avis på systeryster som kunde ligga på sidan i sängen.. Vilket jag just NU två veckor senare knappt klarar..
Nå jaa.. Ny dag, torsdag.
Tjejerna fick dricka fritt och jag fick efter ytterligare en fasta sippa kontrastvätska, för här skulle magen röntkas.
Sagt och gjort.. sippa och sedan rullas ned på röntken.
Svaret kom snabbt. Min sänka, infektionen i kroppen som ska vara under 2 var över 300. Hann knappt säga bääää så fick jag stel och yr duscha med dundertvålen igen för att sedan skickas ned till ny Operation.
Nya nålar i mina armar och samma fläckar i taket.
När jag sedan vaknade upp hade jag slangar och drenage överallt..
För tydligen så hade jag haft lekage i magen. Stygnen som fäste tarmen vid magsäcksmunnen hade glipor och där hade magsyra/kontrastvätska och annat trevligt sipprat ut och detta gjorde mig VÄLDIGT dålig.
Dagarna som sedan följde har flytit samman. Jag fastade i en 5 dagar ytterligare, Hela min kropp drog till sig vatten så jag knappt kunde röra mig och ännu mindre böja benen.. på 9 dagar gick jag UPP 10kg i vikt.. Allt det som jag var så glad jag sippade bort under flytet var nu tillbaka och det med besked.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. dagarna på sjukhuset som blev 9st bestod mest av tabletter, smärtstillande, dötid och vånda över vad man gett sig in på.
Mina värden blev sakta bättre och jag fick permis under helgen och efter ytterligare prover i måndags så är jag nu utskriven. Gått hyfsat.
Att äta sakta är dock ett problem, men jag försöker verkligen.. Att dricka är jag urkass på. Känner huvudvärken ligger och ruvar mest hela tiden.
Knaprar pencellin 5 ggr om dagen (sista dagen idag..) och har fått 8st extra Fragmin sprutor med mig hem.
Det som jag tycker känns mest jobbigt med allt detta extra strul är inte så mycket smärtan i magen jag fortfarande har, inte heller det att all vätska i min kropp får mig att känna mig som dunderklumpen.. nej det är den psykiska biten.
Inget är kul längre, Det gör nästan ont i kinderna när jag ler. Saker som jag tidigare roat mig med, min dator, tv serier som jag kastat mig över nya avsnitt av.. Inget! Fan bara att skriva dessa rader har tagit mig 5dagar av vånda innan jag fick tummen ur.
Gråtattackerna har försvunnit, (nog för att tjernas blomma gav tårarna en exra skjuss;) men nu, istället är det bara tomt grått ludd kvar i kroppen..
Känns väldigt konstigt..
MEN MEN.. jag lever och jag tar en dag i taget!
onsdag 23 september 2009
2veckor och en dag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
hej gumman! vad glad jag blir att se att du har skrivit :) jag smsade o fick inget svar, förstår att du inte orkar svara, och jag vill inte tjata. men så träffade jag din pappa idag, så jag visste du var hemma iaf :)
jag kanske inte säga nåt som gör allt bättre, men jag är helt övertygad om att du snart kommer börja tycka saker är roliga igen. när du börjar märka o se de försvunna kilona tex. mäta och väga.
börja skriva igen, kolla på tv, kunna ta promenader!
jag tror stenhårt på dig :)
massa kramar!
Hej
Är själv nyss opererad gbp 14/9 dock inte med några komplikationer men ändå trött och ledsen med lite ångest emellanåt.Men vart efter dagarna gått så har jag blivit starkare o även orkat mer.
Du har verkligen varit mycket sjuk i och med din operation. Känner inte dig men vill bara säga att din kropp varit utsatt för en mycket hård belastning med sövning och operation två gånger. Det som är det viktiga för dig nu är att du tar det lugnt och förstår att allt stavas t i d. Vätska du har i kroppen kommer du att kissa ut så småningom overklighetskänslan försvinner och du kommer att få lättare att andas. Spara inte in på smärtstillande utan se till att du inte har ont, ta en timme i taget. Sköt om dig allt du kan
Varma hälsningar från Agneta
Har läst eran blogg en tag nu, och har saknat Er när ni varit borta, detta trots att jag inte känner Er i verkliga livet så känns det ändå som om jag vet vilka Ni är...
Kan bara önska dig en snar bättring och påminna dig om att du kommit en bra bit närmare ditt mål och bara genom att dela med dig av allt här på Bloggen så är du en förebild för många.
Tack tjejer! och lycka till Agneta..
Jag tar en dag i taget.. och trots att jag VET att kroppen behöver sin tid att läka (och så även huvudet) så finns ändå tankarna där..
Man har ju läst om alla de andra det gått så bra för. Som gjort sin op och sedan bara rasat i vikt.. det är ju så man vill ska funka för en själv.. Men i stället så har jag ännu inte nått ned till den vikt Modifastkuren gav mig innan op(129.8) så det känns lite sunkigt.. som att jag betar av de kilon jag redan tagit bort en gång..
Men ska oxo säga det.. har inte vägt mig på 3 dagar, och tänker vänta med att göra det tills jag känner att kroppen HAR gått ned något kilo. Att ställa sig på vågen nu och fortfarande ligga över 130 skulle få mig att må skitkass..
/ Meee
Det var ju inte så här vi föreställde oss livet efter op.. Visst visste vi om vad som kunde hända, men inte skulle det drabba nån av oss inte. Det skulle gå bra och vi skulle må bra och vi skulle luta oss mot varann i våran väg mot ett lättare liv..
Nu får vi ta nya tag och hjälpas åt framöver! Ta en dag i taget! Finns här för dig, det vet du vännen!!
Och det här med vikten.. kommer ihåg en av våra promenader före op när du sa att du inte trodde du gått ner något alls..och det visade sig sen att du gått ner mest av oss alla :) Du kommer ikapp och går om mig också ska du se (tycker mest jag står still :( )!
Kram på dig!
Skicka en kommentar